Halo

Saken är ju den att när jag skickar sms eller skriver eller säger hur mycket jag saknar honom eller att jag älskar honom så blir jag inte ledsen för att han aldrig säger det tillbaks. Jag blir ledsen för att hans svar är så random och för att de reflekterar att han faktiskt inte bryr sig alls.

Destruktiv blues

Jag kommer ihåg hur det var för bara ett år sen. Han hörde av sig då och då, han kunde till och med höra av sig utan att jag först behövde. Och han var genuint intresserad av att veta vad jag gjorde när vi inte pratade.
Och nu har det gått 2½ år sen vi träffades första gången. Och jag är på samma ställe som då. Jag älskar den här personen. Och han tar det för givet.

Ofta tänker jag att jag ska försvinna en stund. Nån vecka. Bara hålla mig undan från msn och inte smsa och göra nåt av mitt liv. Så att han ska få sakna mig. Men min saknad när han inte är nära väger över.

Jag tänker ibland på hur det skulle vara att ha ett normalt förhållande. Ett där man inte är en hemlighet eller ett med någon som inte lider av emotionell efterblivenhet. Med någon som inte blivit helt fucked av tidigare förhållanden eller som nån gång bara skulle inse vad han har. Vad enkelt allt skulle vara.

110927

Skaffade ju den här bloggen för att kunna skriva av mig lite. Litegrann då och då. Och här kommer det litegrann. Då och då.

Skolan är okej. På torsdag har vi hemtenta i delkursen vi läser just nu som jag inte ens vet vad den heter. Internationella relationer? Nä. Nånting med politiska ideologier. Det vore lättare att klara av den tentan om man inte hade Hitler reincarnate som kursansvarig. Om jag ville bli behandlad som ett barn hade jag väl ansökt till lågstadiet och inte universitetet?

Vikten då. Har lyckats gå ner 3 kilo än så länge. Kläderna börjar sitta lösare, magen är mindre. Men det är fortfarande 12 kilo kvar till målet. Är det här något man ska eftersträva nu alltså? Väga ingenting och bli *lycklig*? Vet inte.
Har så många vänner som tycker att man är så himla fin som man är. Sen sitter de där på sina bloggar eller på sin twitter eller när man dricker vin och ba "usch vad tjock jag är" och så väger de typ 20 kilo mindre än jag. Så man känner sig ju ungefär såhär då:


Men jag älskar ju mig själv.

Bilen går bra, katten mår bra, jag fryser mest nu för tiden.

Hej blogger

Du har varit saknad, hatad, efterlängtad och tillgänglig och jag har liksom bara undvikit dig. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt och återvänder härmed för att kunna skriva av mig all jävla skit och lycka och perfektion som finns i mitt liv.

Och ni kommer älska det.