Halo

Saken är ju den att när jag skickar sms eller skriver eller säger hur mycket jag saknar honom eller att jag älskar honom så blir jag inte ledsen för att han aldrig säger det tillbaks. Jag blir ledsen för att hans svar är så random och för att de reflekterar att han faktiskt inte bryr sig alls.

Destruktiv blues

Jag kommer ihåg hur det var för bara ett år sen. Han hörde av sig då och då, han kunde till och med höra av sig utan att jag först behövde. Och han var genuint intresserad av att veta vad jag gjorde när vi inte pratade.
Och nu har det gått 2½ år sen vi träffades första gången. Och jag är på samma ställe som då. Jag älskar den här personen. Och han tar det för givet.

Ofta tänker jag att jag ska försvinna en stund. Nån vecka. Bara hålla mig undan från msn och inte smsa och göra nåt av mitt liv. Så att han ska få sakna mig. Men min saknad när han inte är nära väger över.

Jag tänker ibland på hur det skulle vara att ha ett normalt förhållande. Ett där man inte är en hemlighet eller ett med någon som inte lider av emotionell efterblivenhet. Med någon som inte blivit helt fucked av tidigare förhållanden eller som nån gång bara skulle inse vad han har. Vad enkelt allt skulle vara.